V. I. Lenins monument i övre delen av Auragatan på Puolalabacken i Åbo bestod av en byst i brons och en minnesplakett. Verket var en gåva från staden Leningrad till sin vänort år 1977. Monumentet var en synlig symbol för finlandiseringens tid. Det var inte enbart ett minnesmärke utan en del av politisk kommunikation. Bysten representerade ett system där kultur, konst och offentligt rum underordnades politisk strategi. Verket speglade den tidens utrikespolitiska försiktighet som krävde att Finland upprepade gånger visade vänskap mot Sovjetunionen genom rituella uttryck för lojalitet.

Monumentet väckte kritik från första början. Åbo museicentral har samlat en omfattande dokumentation av skadegörelse riktad mot statyn under olika årtionden. Rysslands krig i Ukraina förändrade situationen drastiskt. Staden beslutade att avlägsna monumentet i april 2022. I beslutet konstaterades att ”bysten i sig inte utgör ett hot mot någon”, men att den ”i dag symboliserar ett särskilt odemokratiskt och tragiskt skede i mänsklighetens historia, vars ideologi inte överensstämmer med Åbo stads värdegrund och den framtidsinriktade, förnyelsekraftiga anda som betonar alla människors lika rättigheter.”

Under årtiondenas lopp har förslag om att ta bort monumentet lagts fram flera gånger, vilket lett till intensiv debatt för och emot. Redan 23 år före avlägsnandet skrev professor Luigi G. de Anna polemiskt i Åbo Underrättelser den 12 januari 1999:

”Gästskribenten och kulturutskottets ordförande Voitto Ranne (Saml) tycker inte om Lenin (ÅU 10.1), åtminstone inte hans staty på en offentlig plats; därför föreslår han att den flyttas inomhus, kanske till en museikällare.

Inte jag heller tycker om Lenin. Jag har hela mitt liv motsatt mig kommunismen politiskt och kulturellt. Ändå är det bättre att låta statyn stå kvar där den är. Den symboliserar en tid som är en del av inte bara Åbos utan också Finlands historia, vare sig man ser den som god eller ond. Att flytta statyn vore lika dumt som det var att resa den.

När ett imperium eller samhällssystem kollapsar faller ofta statyerna med det. Ofta är det samma personer – politiker, borgmästare, stadsfullmäktige – som rest dem, som också vill ta bort dem när vinden vänder; kanske i tron att de samtidigt suddar ut sina egna spår.

Romarna kallade detta damnatio memoriae – att fördöma minnet. Dagens åbobor behöver inte göra detsamma med Lenins staty.”